Här för att stanna

Onsdag 28 november kl 06.15: morgonpass på militärträningen. Det var avslutningspass för "rookies" - de som har gått från otränade till vältränade på tre månader, med hjälp av två träningspass i veckan och stöttande instruktörer och ankare. Tanken är att de efter genomfört "rookiecamp" ska kunna flytta över i basicgruppen, som jag tränar med (nästa nivå över rookie). Så för att uppmuntra dem att "gå över till grönt" (byta sina blå rookievästar mot gröna basicvästar), avslutas deras tre månader med ett prova på-pass med basicgruppen.

Och människorna på militärträningen vet ju vad de gör. De hade satt instruktör M att leda rookisarna in i deras första möte med basicträningen. 

Instruktör M. Han har en speciell stil. För det första är han väldigt lång, och har en förmåga att titta ner på en, bokstavligen. För det andra uppträder han på precis det sätt som man förväntar sig att en instruktör på ett militärträningspass ska göra, men som inte så många av dem faktiskt gör. Han pekar med hela handen, gormar och har sig. Det vimlar av militära termer som "rättning" hit och dit, samtidigt som han ständigt påminner oss om att hjälpa och peppa varandra. Han skriker ödesmättade sentenser som "ni kommer att pressa era kroppar till det yttersta". Men framför allt är det no bullshit. Bortförklaringar, dåliga ursäkter och fusk går inte hem hos honom. Alls.

Och det fungerar. Jag har aldrig tagit ut mig så mycket på några träningspass, som de jag har gjort under ledning av M.

Efteråt fick vi stretcha inne i korridoren på idrottsplatsen. M kommenderade oss att ligga på rygg med fötterna mot väggen. Vi fick ligga på den nya "yogamattan" som hockeyklubben har lagt ut på klinkergolvet, förmodligen för att knattarna ska kunna gå med skridskorna på inne, utan skydd. Det var skönt att få vila en stund efter det hårda passet. Efter att ha slitit hund i 75 minuter i regn, tre plusgrader och liten kuling, har åtminstone jag känslorna utanpå. Endorfinerna rusar runt i kroppen, som kamrat H skulle ha sagt, samtidigt som man är rätt så slutkörd.

Han började i ena änden. Ställde sig över personen i änden på ledet, rörde vid henom och såg henom i ögonen. Sa en uppmuntrande kommentar om personens insats på passet, eller ställde en fråga, "hur känns det?". Lyssnade på svaret. Sedan gick han vidare till nästa. Han tittade till oss, var och en, i tur och ordning, alla vi som varit med på passet. Jag har varit med om att han har gjort det förut efter hårda pass. Hårda macho-M med sin muskliga militärstil. Lyssnar och frågar hur man mår. Det är en kommunikativ fullträff.

Jag vet inte vad rookiesarna tyckte, om de blev lockade eller bortskrämda av tanken på att "gå över till grönt". Men i mitt tycke är han den bästa pedagogen av dem alla. På M:s pass känner jag att jag verkligen har varit med om nånting stort efteråt. Han kan konsten att förvandla en vanlig, dassig onsdagmorgon i november till en stor känslomässig upplevelse. Och såna mänskor är det inte gott om.

"Är du här för att stanna nu?", sa han till mig. Det betyder att han kanske har läst mina meddelanden i militärträningens Facebookgrupp, eller att han har kanske hört av de andra instruktörerna att jag har varit borta. Trots att jag inte har tränat med honom på säkert ett år, har han på något sätt förstått att jag har varit borta från träningen, och kanske att jag har haft det tufft, tagit en paus och kommit tillbaka igen. Han har lagt det på minnet. 

Med känslorna utanpå kroppen, kunde jag inte göra annat än att le åt hans fråga. Endorfinerna talade åt mig. "Ja", sa jag. Jag är här för att stanna.

...

I morse var också passet då jag invigde mina nya vinterträningstrosor från Aclima. 

Trosor. För militärträning.

Det må se ut som cykelbyxor, men icke. Det här är rediga underkläder vill jag lova! Norska, tjocka, varma, bra grejer. Hundra procent ull. Det här blir gött hela långa, kalla vintern, det.