Höga ambitioner

Ikväll var jag i god tid till militärträningen. Det är skönt att vara i god tid till saker och ting. Jag tänkte redan när jag gick från jobbet, att ikväll ska jag komma i tid, så jag tog cykeln istället för att promenera till idrottsplatsen, trots gårdagens snöfall och trots att min ladybike inte är utrustad med dubbdäck. Det skulle jag komma att ångra. Att jag tog cykeln, alltså.

För kvällens pass blev en riktig genomkörare för låren. Vi förflyttade oss typ 3,46 km på 75 minuter. Det låter ju inte så jobbigt. Men med tanke på att vi tog oss fram typ 3 av de 3,46 kilometrarna medelst utfallssteg, så var det jobbigt. Man kommer inte så fort framåt med utfallssteg, men det producerar mjölksyra. Djävlar vad det producerar mjölksyra. Och när det inte var utfallssteg, var det benböj, jägarvila och över-under i par med jämfotahopp. Kryddat med en lektion i svensk stormaktshistoria ledd av instruktör A, inklusive förhörsfrågor. Och eftersom jag tydligen kan rapa upp Gustav II Adolfs dödsdag när jag ligger och pustar i plankan i en snödriva, kan jag konstatera att det är kunskap som har satt sig nånstans långt där inne.

Instruktör A manar på, rättar till, styr upp. Instruerar. "Spring snyggare!", kan han hojta, och då springer vi tydligen snyggare, för några sekunder senare ropar han: "Så där ja! Nu ser det ju mycket bättre ut!". När vi står i jägarvila på ett led linje pekar han med hela handen på var och en av oss och fäller sitt yttrande i tur och ordning: "Bra! Längre ner! Bra! Bra! Längre ner!" På något sätt uppskattar jag hans höga ambitioner, det får oss att skärpa till oss och verkligen göra vårt bästa, och vi vet att han ser oss allihopa, var och en. Det är ju det vi vill ha ut av träningen, egentligen. Han påminner på det sättet om ett av mina befäl från GMU, som kunde skrika och ha sig, och peta och peta i saker tills det blev som han ville ha det, och han verkade uppriktigt besviken och faktiskt förvånad när vi inte gjorde som han sa. Han liksom förväntade sig mer av oss. Och det är lite fint, nånstans. Man blir mer jämlikar, på något underligt sätt. "Jag förväntar mig att du ska uppträda så som jag skulle ha gjort, eller som jag hade velat göra. För jag vet att du kan det."

I sista långa motlutan, efter alla dessa utfallssteg, springer vi med höga knän och armarna rakt upp ovanför huvudet i vad som känns som en evighet. "Visa kroppen vem det är som bestämmer!", skriker A där han springer framför oss. Och just då slås jag av den där overkliga, nästan utomkroppsliga känslan, som jag gjorde ofta när jag började på militärträningen för tre år sen. När det bränner i axlarna och armarna så till den milda grad att jag tänker "det här går inte", och så håller jag kvar. Förbi den punkten. Och så fortsätter jag hålla kvar. Pressar mig igenom mjölksyran. Trots att det är omöjligt. Det är sådana övningar som pannben byggs av.

På cykeln hem hade redan träningsvärken börjat landa. Eller så var det bara kvardröjande mjölksyra. Var slutar mjölksyran och var börjar träningsvärken? Gränsen börjar suddas ut.

"Jag tror ändå att vi har tränat igenom benen ganska bra", sammanfattade instruktör A när vi stretchade efter passet.

No shit.

...

Just nu är jag, som man säger, "on a roll" med träningen. Det går bra nu. Det är lätt att inte uppmärksamma det, att bara tänka att det är så här det ska vara. Men jag vet ju hur det är. Rätt vad det är blir jag förkyld, eller ledsen, eller trött, eller stressad, eller bara omotiverad till att ta mig iväg. Och för seg och svag för att verkligen ta i och göra mitt bästa. Då kommer det att kännas trist, och jag kommer önska mig bort till en annan plats, till den plats där jag är nu, närmare bestämt. Så då gäller det ju att uppskatta den.