"Ni börjar när jag säger till, och ni slutar när jag säger till." Det sa instruktör M på kvällens basicpass på militärträningen. Så befriande. Så avkopplande ord att höra. Släpp huvet, kroppen orkar. Tills instruktören bestämmer att det är nog. Ytterligare en påminnelse om hur svårt det är att bestämma själv när man ska sluta anstränga sig, som jag skrev om för en vecka sen.
För övrigt uppstod en kort, kort stund av tvekan innan jag hade kastat mig på marken när instruktör M skrek "skydd!" i slutet av passet. Inte mer än en sekund, men ändå. Jag undrade först själv varför. "Skydd!" är ju lika med att lägga sig raklång på marken, och har alltid varit, punkt. Men i den påföljande kolonnlöpan kom jag på det: jag letade efter en stor sten att lägga mig bakom. Trots att vi ju aldrig har övat på att ta skydd bakom stenar på militärträningen. Det var bara sånt vi höll på med under GMU. Så inprogrammerad är alltså fortfarande min hjärna. Trots att det var snart femton månader sen jag muckade, ligger de begreppen och rörelsemönstren överst i högen av minnen när hjärnan ska välja vad den ska ta sig till. Märkligt.
Fast det är klart, i en pressad situation i skogen är det ändå inte så märkligt. Det är trots allt mycket som är likt mellan militärträningen och GMU, kolonnerna, kamraterna, respekten för instruktören, och tilliten, förstås. Icke att förglömma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar