Forcera

Även onsdagens militärträningspass leddes av en nykomling, instruktör V.

V fick en något tveksam start. Han är tydligen naprapat, och har tidigare jobbat inom amfibiekåren, om jag förstod det rätt. (Det var ärligt talat lite svårt att höra vid presentationen i början av passet, han talade så tyst.) Det rådde lite förvirring vid uppvärmningen, men sen kändes det som att V kom in i gamla hjulspår igen. De gamla kända uttrycken satt där som en smäck. "Framför mig, mot mig", "framåt", "halt" och såna där ord och uttryck som bara existerar i de här sammanhangen. Det hördes att han hade sagt dem förut. Och hört dem sägas. Och med dem kom säkerheten i ordergivningen och magstödet. Han förstod att det är sånt vi är vana vid. Raka rör. De där orden bara rann som ett vatten ur honom, hur naturligt som helst.

Precis så naturligt som det rann ur mig när jag trillade in i omklädningsrummet 17.56 och kamrat E kommenterade retsamt "Är det dags att komma nu? Lite sent va?", och jag svarade käckt att "Klockan är inte kalle än!" Varifrån kom det? "Klockan är kalle" är ett uttryck jag har hört några gånger i det militära, men knappast använt själv i någon större utsträckning. Men det är någonting med hela miljön och stämningen som tydligen framkallar såna associationer i min hjärna.

Hur som helst, V tog sig som sagt under passet, och det var kul med många korta löpsträckor - som är lite av min specialitet, det är när det blir långt som jag har en tendens att halka efter. Och även bålen fick sig en rejäl genomkörare med många statiska övningar och den där avslutande skottkärreövningen, där man står i skottkärran, men istället för att gå framåt, släpper kamraten som håller i benen oväntat det ena benet, och så ska man fånga upp det så snabbt som möjligt igen. Den är tung. Särskilt när man redan har sextio minuters träning i kroppen.

Och efter allt detta, när det nästan är slut, kommenderar V "en kolonn" utanför ishallen. Vi står där och väntar på nästa order. "Vänster om", säger han då. Vi vänder oss nittio grader till vänster och plötsligt står vi och tittar rakt in i en gigantisk snöhög, en sån där riktigt stor som kan finnas utanför ishallar. Säkert fyra-fem meter hög. Då kommer nästa order. "Forcera", säger V, helt enkelt, helt utan tvekan. Som om det vore den mest naturliga sak i världen. Och visst forcerar vi. Springer, klättrar, kryper uppför den stora högen. Några drar varandra uppför den isiga branten. Och så kommer vi ner igen på andra sidan, och vi har forcerat hindret. Vi gjorde det.

Än en gång gjorde vi det.

Och sen, i korridoren på väg in i omklädningsrummet, lägger instruktör J armen runt mina axlar och säger "starkt jobbat, tjejen" och sen säger han att han vill gifta sig med mig. Och ja, det är lite så man kan känna efter såna här militärträningspass.