onsdag 10 april 2013

FUBAR mode

Right back at ya.

Där kom den, käftsmällen efter måndagkvällens egoboost. Det kändes inte så mycket då, men alla tabataintervallerna satte sig som sanslös träningsvärk i muskelfästena höftböjare och bröst-axel under gårdagen. Och förstärktes under dagen idag. Jag kunde gå i trappor, men bara hjälpligt.

Det var en lång dag, känslomässigt. Jag hade ett viktigt möte vid lunch som jag började avhandla redan 05.30 då jag vaknade en timme innan väckarklockan, med skallen full av snurrande tankar. Och jag var ganska produktiv på jobbet ändå, och kreativ och rolig. Och i tid till alla tidspassningar under dagen.

Sen kom jag hem och satte mig i soffan och kände att jag var så trött att jag skulle kunna gå och lägga mig direkt. Skulle jag orka gå och träna? Jag var inte sådär sömnig som jag oftast är när jag kommer hem från jobbet, gäspig och hungrig, utan mer utmattad, som om någon hade klubbat mig i huvet. Tom.

Men kollegan L hade peppat mig innan jag gick från jobbet, "Klart att du orkar!" och då tänkte jag på att hon ju faktiskt har tränat fyra morgonpass i mars, det första i minus femton. Hon vet vad hon pratar om. Och har hon kunnat, så kan väl jag. En mental hand i ryggen. Jag petade i mig en matsked jordnötssmör och ett stort glas vatten och gav mig iväg.

Väl framme visar det sig att den gröna gruppen delas i två, hälften av de gröna ska träna med blåvästarna, och hälften med de röda. Efter mitt styrkebesked i måndags känner jag mig kaxig, klart att jag ska haka på de röda! Och instruktör V ska leda oss, jag har haft honom en gång tidigare och minns honom som snäll, så det ska nog gå bra.

Vi drar iväg, och jag känner mig stum i benen redan i uppvärmningen. Mjölksyran från i måndags. Hur ska det här gå, tänker jag, när vi rusar förbi tennishallen vid ridbanan. Och över vägen och in i skogen. Reflexbanan, typ, fast nu är det ju ljust på kvällarna.

Så här i efterhand kan jag inte komma ihåg alla övningar och förflyttningar vi gjorde, eller i vilken ordning. För mig handlar hela passet om överlevnad: fokus på kamraten framför, på instruktionen och på att komma ikapp. Jag reflekterar inte ens över var vi är nånstans. Uppför snöiga backar, nerför leriga snår, ducka för grenar, genom hästskiten, "idioten" mitt i skogen, nån typ av "Catch the flag"-lek, fast där vi får springa intervaller med bildäck på axeln, styrkeövningar vid utegymmet där jag ryter till åt en stackars rödväst som försöker hjälpa mig när jag gör dips, men jag vill inte ha hjälp, jag vill klara det själv, nånting på det här djävla passet ska jag för fan klara själv. Här är jag tillbaka i känslan från GMU, jag känner mig sist och svagast och det handlar bara om att hålla näsan ovanför vattenytan. Och så planka och armhävningar och burpees och jägarbuss hem till idrottsplatsen.

Och när vi nästan tror att det är slut, kommenderar instruktör V ner oss i längdhoppsgropen i "formation skithög" för sex gånger tjugo sekunder höga knän-intervaller. Jag är slut i kroppen, men bestämmer mig, stirrar upp mot klockan på andra sidan fotbollsplanen, tittar ingen i ögonen, bara kör. Blundar i tiosekundersvilan mellan intervallerna. Andas. Jag drar inte upp knäna tillräckligt högt, och det går inte tillräckligt fort, jag vet, men jag gör det i alla fall. Jag genomför.

Sista omgången, när instruktör V skriker åt oss att göra vårt allra bästa och ge allt, eller nåt sånt, jag kommer inte ihåg ordagrant, så tänker jag på hur jag har peppat alla stackars militärtränare att ställa upp på överlevnadsdygnet som går av stapeln nästa helg, och jag kan ju inte vara sämre själv när det verkligen gäller. Så jag ger allt och kör, och jag kan ju, det går ju, trots att det är mot mot all sans och vett. Och sen är det slut och vi får gå tillbaka in på idrottsplatsen, vi behöver inte springa, och V säger åt oss att andas, få ner pulsen. Och jag blundar när jag går tillbaka och försöker känna in min egen puls i handleden och går rakt in i en stackars rödväst. Det måste se roligt ut. Det är detta som kallas FUBAR mode.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar