Släppa stödhjulen

Nu gör det ont.
Jag kan inte springa fortare än så här.
Jag är inte gjord för att springa den här årstiden, det är för varmt.
Låt henne springa om, bara, jag kan inte tävla med henne i alla fall.

Sådana tankar tänker jag om och om och om igen, trots att jag vet att ingen av dem är sann. Jag springer Parloppet med kollegerna från jobbet, ett femkilometerslopp i Hagaparken. Det heter Parloppet för att man ställer upp i par, och båda springer samma bana, men startar åt varsitt håll, så någonstans under loppet möter man varandra och kan göra en high five. Sammanlagda tiden för paret räknas. Rätt kul upplägg.

Rätt kul, förutom de där tankarna, då. Det är de där tankarna som gör att jag inte tycker att det är kul att springa lopp, tror jag. Varför? Lopp är ju egentligen en helhärlig grej, som jag borde gilla. Peppen innan och gemenskapen och picknicken i solen efteråt.

Men själva springandet. Jag vet inte. Det är svårt. Tekniskt, förstås, för jag kämpar med min löpteknik och ibland går det bättre och ibland sämre. Jag håller ett oerhört ojämnt tempo, helt beroende på känsla och humör. Och så är lopplöpning så till den milda grad fokuserad på bara själva löpningen. Nu tar jag ett steg. Och ett till. Och ett till. Nu svänger banan lite. Nu går det lite uppför. Och där är hon, hon springer förstås mycket snabbare än vad jag gör, undrar om jag kan tjuvkika lite på hennes klocka och kolla hur jag ligger till i tid om jag vrider lite på huvudet... snyggt linne, förresten.

Jag försöker tänka att det bara är som en lite längre runda i Lilljansskogen, en helt vanlig, där jag kan blåsa ur skallen och låta tankarna vandra som de vill. Och när jag tänker så, går det lättare ett litet tag. Men sen kommer den tillbaka, den där dåliga känslan.

Det är som om jag inte riktigt klarar mig utan kamraterna och instruktörerna och ankarna på militärträningen. Jag är så van att de springer sida vid sida med mig, eller flämtar mig i nacken, eller står vid sidan om och skriker att jag är stark och att det ser bra ut. De fungerar som mina stödhjul. Och när jag helt plötsligt ska släppa dem och springa alldeles för mig själv med en massa andra människor som inte alls hejar och hurrar, utan bara vill först fram själva, då vinglar jag till i motivationen. Och lusten. Och tempot.

Eller så är det själva tävlingsmomentet som är svårt för mig, tidtagningen, prestationsångesten, upp till bevis. Jag, som är en så duktig flicka, jag måste bevisa att högsta betyg är standard för mig, att jag levererar på jobbet och är en uppskattad kollega och vän, och dessutom kan springa fort - utan att ens ha tränat särskilt mycket på det.

För det är klart, jag löptränar inte så mycket längre, och jag skulle förstås behöva göra det, och springa längre, sammanhängande sträckor. Vi springer ju sällan längre än 500 meter i sträck på militärträningen, och aldrig mer än en kilometer. Mycket snabba intervaller och backträning, och det sägs ju att man blir snabb av sånt, men jag kanske behöver få i mig lite uthållighetslöpning också.

Men stödhjulen alltså. Händerna i ryggen. Det är ju så fantastiskt att ha dem där, måndagar och onsdagar och någon lördag emellanåt. Så jag vill ju egentligen inte släppa. Men ibland kanske jag bara måste, för att prova hur det är.