Söder City Sightseeing

Idag tränar jag på det Andra Stället. Precis som förra veckan får vi springa på gator som jag knappt visste fanns. Instruktör J kallar det för Söder City Sightseeing, ett mycket passande namn, för vi får både se utsikten från Monteliusvägen och Söder Mälarstrand på vård färd genom Sommarstockholm.

Vi jägarmarschar på, sparras och gör dips till förbannelse. Vi går de 78 trappstegen uppför Maria Prästgårdsgata i skottkärra. När jag går förbi en kvinna som sitter på en parkbänk och käkar pizza, blir jag tydligen erbjuden en pizzabit av henne. Jag fattar inte vad som händer, bara att kamrat J som håller i mina ben säger något om pizzan, hon skrattar lite, det är ju rätt kul, fattar jag efteråt, men jag kan inte lägga kraft på att försöka lista ut vad det handlar om just nu, jag tänker bara framåt, framåt, framåt. Inte stanna nu. Då är det inte säkert att jag kan fortsätta. Nyckeln till att lyckas med det här är att hela tiden vara i rörelse. Och vi lyckas komma upp, vi får flämta lite, och sen är det kamrat J:s tur att gå, och hon klarar det förstås galant.

Till sist meddelar instruktör J att klockan är 18.58 och frågar om vi vill bada. Han säger att om vi väljer att bada, kommer vi att bli något sena till omklädningsrummet, storleksordningen fem minuter. Han frågar om någon hellre vill att vi tar oss tillbaka direkt. Ingen säger något. Några vill inte bada, men de är med på avstickaren ändå. Och J instruerar allvarsamt. Vi ska ta hand om stridsparskamraten. Vi ska hoppa i som fallskärmsjägare, stridsparsvis, med armarna korsade över bröstet. Vi kommer inte att stanna när vi kommer ner till kajen. Säger han. Sedan springer vi.

Det börjar bubbla i magen på mig. Spännande. Roligt. Jag vet ju egentligen att vi bara ska bara hoppa i Riddarfjärden, göra lite vattengympa och sen klättra upp igen. Men instruktör J får det att kännas som ett topphemligt uppdrag med särskilda operationsgruppen. Typ.

Det är just det där de är så bra på, på militärträningen. Jag har aldrig har upplevt det i någon annan träningsform. Att kunna ta en vanlig övning och upphöja det till en känslomässig upplevelse, för kropp, psyke och själ. Åtminstone för mig. Jag har inte tränat så mycket med instruktör J innan, för han håller mest till på det Andra Stället, och jag brukar ju inte gå på de passen. Men nu under sommaren, när jag har gått där, börjar jag förstå att han är minst lika bra på det där... teaterregisserandet, om du så vill, som instruktör M. Instruktör J har också, precis som instruktör M, en rätt uttalat militär stil, jämfört med en del andra. Det är stridspar och stridsvärde och "rast/vila slut" och "framåt marsch" - inte bara "framåt". Och jag är ju så barnsligt förtjust i allt det där. Det är töntigt, jag vet, lite MÖP:igt, men jag kan inte hjälpa det.

Jag tror att det delvis är de där orden och uttrycken som väcker upp så starka känslor hos mig. För de påminner mig om vissa stunder under GMU. "Rast/vila slut" och "packning på" är typiska signaler om att det kan komma att bli jobbigt den närmaste tiden. Riktigt jobbigt. Samtidigt spännande, för jag vet ju inte vad som ska hända. Och roligt, för jag vet att någon har tänkt ut något åt mig. Jobbat för min skull. 

Jag kunde nästan bli lite rörd av GMU-befälens omtanke om oss, även om de hade tänkt ut något riktigt djävligt, för de hade ju tänkt. Och fixat, och donat. Det är nog för att jag så många gånger har befunnit mig på andra sidan, som ledare, som jag såg det ur deras perspektiv. Det var jag nog rätt ensam om i min pluton av trettio nittonåriga grabbar och en tjej.

Efter badet springer vi uppför, uppför, uppför Söders höjder och får gå med "packning på" (det vill säga med kamraten på ryggen) i ett antal trappor. Jag börjar med kamrat J på ryggen, men jag tappar flytet efter en stund, trots att hon peppar så bra, baksida lår tar helt enkelt slut. Det är vattengympan som har satt sina spår. Så vi byter, och hon drar iväg med mig på ryggen som ett ånglok, jag fattar inte var hon får krafterna från. Sen springer vi, och den här gången hänger jag med i löpningen, det är ett rätt lugnt tempo, och dessutom tror jag att de där 8,7 kilometrarna i Lilljansskogen i tisdags gjorde mig gott. Det ska jag nog fortsätta med. Att springa långt. Det känns som att jag kan klara det nu.