Vi är på en tremila orienteringstävling över två dygn med övernattning i tält i Lapplandsfjällen. Jag som aldrig har varit här förut, och bara har grundläggande orienteringskunskaper, och kamrat M som visserligen har varit med en gång förut, förra året, men har lovat sig själv att aldrig göra om det. Vi har haft en vacker och relativt lätt första dag, med solsken, femton grader och beskedlig bansträckning. Och nu står vi alltså här. På andra dagen, i regnet.
Vi vet vilken sjö vi är vid, men ingen av oss förstår riktigt hur vi ska komma upp på den rösade sommarleden bakom kammen. Vi behöver ta oss upp till leden för att kunna komma vidare, vilket håll vi än ska sen. Dimman döljer hur det ser ut runt omkring sjön, hur höga de här topparna egentligen är, och vilken tillrinnande jokk som är vilken på kartan.
Kamrat M har precis berättat att hon inte orkar mer. Hon vill hem nu. Det här är över hennes nivå av orientering och naturliv, som hon uttrycker det.
Och trots att jag vet, trots att hon har förvarnat om att det här skulle kunna komma att hända, så kommer känslorna ändå. Jag kan inte stoppa dem. Inte i det här tillståndet.
Jag blir frustrerad och besviken av tanken på att behöva bryta nu. Jag blir sur, på vädret för att det är som det är, på kamrat M för att hon ger upp nu, hon har ju verkat så pigg och glad och rätt stark hittills. I efterhand kommer jag på att mina känslor förmodligen förstärks av pms-symptom, den här gången också, men det förstår jag som vanligt för sent.
Men det gör inte saken bättre. Det är verkligen inte OK av mig att bli sur på det här. Jag vet ju sedan länge att kamrat M är lite svag och trött i livet, och att hon dessutom har mens och dessutom knappt har sovit en blund i vårt tält under den gångna natten. Det är verkligen inte konstigt om hon vill vika av nu. Men det är som det är. Jag måste våga vara i min känsla och acceptera den, för den kommer inte att försvinna om jag trycker undan den.
Dessutom, vad värre är - och det här vågar jag förstås inte erkänna högt: jag kan hålla med. Det här är över min nivå också. Jag kan inte sånt här. Jag vet inte heller vad vi gör om vi kommer upp på kammen och dimman är konstant, om vi liksom aldrig hittar till den där leden.
Men ändå. Vi är ju så nära nu. Dessutom har vi redan gjort det jobbigaste. Tror jag. Ser det ut som, på kartan. Vi har gått rakt uppför fjällsidan, vid sidan om en jokk, 400 höjdmeter i ett ryck. Det är brantare än skidbacken i Björkliden. Vi hade en strategi: att stanna och pausa var femte minut. Dricka något. Min rutin blev att trycka i mig lite jordnötssmör som jag har fått med mig från något sammanhang i Försvarsmakten. En sådan där liten portionsförpackning, ungefär som en nötcreme, fast med nån skum, amerikansk variant av jordnötssmör i. Inte världens godaste, men sjukt bra i såna här lägen.
Jag säger att det är synd att bryta nu, vi är ju så nära, och då säger kamrat M att det är 500 höjdmeter kvar, och det är för mycket, och då svarar jag att det är i alla fall inte lika brant som hittills. Men vad ska jag säga mer. Vill hon bryta, så bryter vi förstås. Så måste det ju bli. Den lagkamrat som vill bryta tävlingen har ju vetorätt.
Kamrat M fryser och vi stannar för att hon ska ta på sig en extra tröja. Jag fryser också. Det är förstås också en källa till irritation för min del. Jag borde också förstärka klädseln. Men nu är jag i något sorts jag-mot-hela-världen-mode. Jag tänker inte ta på mig någon djävla tröja. Delvis, förstås, av rena treårstrotskänslor. Men också av rationella skäl, för jag tänker att värmetröja 90 är för varm att ha på mig när jag ska gå uppför en bergssida, och det är det enda förstärkningsplagg jag har. Jag har framryckt i skogsterräng i värmetröjan en gång under GMU och det slutade inte roligt. Jag svettades ut precis all vätska jag hade kvar i min arma kropp, och det var inte mycket till att börja med. Så jag tror inte att det är någon bra idé att ta på den nu.
Istället rusar jag iväg uppför fjället med en väldans fart, i ett försök att få upp värmen. Kamrat M hänger på, men ska senare beskriva det som "den tysta ryggen". Just nu är det här inte jätteroligt för någon av oss.
Vi följer två andra lag på håll, och går där de går. Halkar uppför de sylvassarna stenarna i en jokk, går lite till, och sen lite till. Jag går och bearbetar mina känslor och beslutet att bryta, fan vad surt, men nästa år ska jag banne mig komma tillbaka och fullfölja, tänker jag. Jag hinner tänka alla de där tankarna nästan till slut. Då, på något magiskt, oförklarligt sätt, lättar dimman och vi är plötsligt mitt uppe på berget och ser orienterare rusa nerför fjället. Flera stycken. På en kolonn. Som på en led. Vi måste vara framme.
Jag känner lättnad. Det här är bättre än vad jag hade förväntat mig. Massor med löpare rör sig här, och även om det är halvgudar och cyborgs, som springer i 50- eller 70-kilometersgrupperna, känns det betydligt tryggare än de enstaka, förvirrade lag vi har sett nere vid sjön, och leden är ju till och med ordentligt utmärkt, med stora rödmålade stenar. Jag tänker att jag ska fråga kamrat M en sista gång, halvt på skämt, om hon inte har ångrat sig. Nu står vi ju i valet att ta leden västerut till sista kontrollen och fullfölja, eller bryta tävlingen och följa den österut, tillbaka till Björkliden. Sen tänker jag att hon kommer att säga nej, och vi kommer att ta leden österut och det kommer också att bli bra, på sitt sätt.
Men innan jag hinner öppna munnen, säger hon: "Vad skulle du säga om att vi tar leden bort till toppen och tar kontrollen?" och petar mig lite lätt skämtsamt i sidan med armbågen. "Låtsas inte som att du inte vill."
Jag kan inte fatta att det händer. Jag som precis har ställt in mig på att vi ska bryta. Nu ska vi inte det. Nu ska vi fortsätta. "Jag ska inte låtsas", säger jag, och lägger sedan till: "Fan vad grym du är!", för jag är verkligen imponerad av henne. Att hon vill. Att hon orkar.
Vi tar leden bort till fjällstationen - som är Sveriges högst belägna, läser vi i förbifarten - och till en början vågar jag inte säga något särskilt, eller peppa så mycket, för det här nya beslutet känns lite skört. Som om jag skulle kunna jinxa det genom att snacka för mycket om det. Men efter ett tag blir det uppenbart. Nu är det djävlaranamma i oss. Vi stannar till vid fjällstationen för att trycka i oss några bars och energidryck och byta underställströja och träffar ett par där som också är med i tävlingen, men som har bestämt sig för att bryta. De ska stanna där och käka och checka in på ett rum och värma upp sig, innan de ska springa tillbaka till Björkliden. Vi vill inte veta. Vi vill inte höra något om våfflor med hjortronsylt eller värmefläktar eller torkrum för kläder och utrustning. Nu kör vi.
Upp på Låktatjåkko, ta kontrollen, snacka lite med den stackars funktionären som sitter inblåst i ett brädförstärkt tält strax nedanför toppen, ner igen, och sedan leden tillbaka till Björkliden. Två kvinnor med pms och mens är inte att leka med på fjället. Nu är mina lätt neurotiska drag som bortblåsta, bokstavligen! Åtminstone tillfälligtvis.
Vi tar hela tiden det säkra före det osäkra, vilket är lika tidskrävande som tryggt. Vi går på leden hela vägen, både upp och ner från toppen, och tar ut kompasskurs när dimman tätnar omkring oss. Vi skulle säkert kunna springa lite på leden hem mot Björkliden, men stenarna är så hala av det ihållande regnet att det skulle vara lätt att halka och vricka foten, så trötta som vi är. Och om något sådant skulle hända nu, vore det jobbigt på riktigt.
Och efter vad som känns som de längsta nio kilometrarna hittills i mitt 29-åriga liv, ankommer vi Björkliden efter drygt nio timmar på fjället. Och vi får fotas och grattas och bli godkända och få varsin hamburgare och till sist står jag och stretchar i bastun på vandrarhemmet och undrar om det verkligen hände.
---
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar