Nypremiär

"Vi har dem allihop. Ibland hoppar de upp på axeln och vill bestämma vad vi ska göra. Men ikväll ska vi trycka undan dem."

Det är instruktör C som ingjuter mod i trupperna före passet, när vi står uppställda vid fotbollsplanen, som nu är spolad till isbana. Han talar om hjärnspöken. Instruktör C är ny för mig. Jag har träffat honom förut, men aldrig tränat med honom, eftersom jag ju har varit borta från träningen i två och en halv fucking månad och han började i slutet av sommaren. Jag har fått ett gott intryck av honom och hört fina omdömen från andra, men ändå. Det är alltid lite nervöst första gången. Med nån man inte känner.

Och det är alltid samma sak på militärträningen: det är inte förrän jag har mött just mina hjärnspöken som jag verkligen fattar vad det där handlar om. För mig är det oftast ingen match att klättra över en grind eller krypa i ett rör. Då kan jag peppa och hjälpa dem som tycker att det är svårt eller läskigt. Men när det kommer till de där statiska styrkeövningarna, då vill jag ge upp. Och det är ju precis det det handlar om. Det är där de kommer in. Hjärnspökena. Mina hjärnspöken.

Instruktör C bjuder på en helt ny sån övning ikväll. Hjärnspöksövning. Vi jobbar i par, och den ena i paret står i framåtstupa ställ med händerna i ett fast grepp om ledstången som går utmed asfaltsvägen bort mot universitetet. Den andra i paret håller om fötterna, ungefär som i skottkärra. Sen är det meningen att den i framåtstupa ställ ska förflytta sig i sidled på ledstången genom att flytta händerna. Helt plötsligt ropar instruktör C "tre", eller "ett", och då ska vi göra lika många armhävningar där vi står. Sen förflyttning igen.

Jobbig övning. Efter två och en halv fucking månads frånvaro: en helt sjuuukt jobbig övning. Jag vill ge upp. Jag vill säga att jag inte kan, att det här är för hårt för mig på mitt nypremiärspass. Men så tänker jag på det han sa om hjärnspökena i början. Och då går det upp för mig att det är ju precis det här det handlar om. Om tjejen som är rädd för höjder kan klättra över en grind, trots att hon säger "det här är det värsta jag vet", så kan väl jag trycka mig igenom mjölksyran. Ja, det är min förbannade skyldighet att göra det när nu hon har gjort det hon bävade för. Så jag håller ut, och det ser inte snyggt ut, men det går. Som ett av mina GMU-befäl brukade säga: det är inte bra, men det är godkänt.

Det är så här det känns. Att möta hjärnspökena. Vad ont det gör i stunden. Och vad stärkt jag blir i längden.

"Om man förväntar sig det allra värsta, blir allting en positiv överraskning" hojtar instruktör C i mörkret. Ja. Precis så. Det är just så jag brukar tänka. Vissa tycker att det är negativt att tänka så. Men det funkar för mig. Jag har skrivit om det tidigare.

Det allra, allra sista vi gör, efter att ha stått nittio sekunder i jägarvila mot tegelväggen strax innanför grinden mot idrottsplatsen, är att stå i ytterligare jägarvila medan en kamrat står på knäna. Hela hennes tyngd på mina ben alltså. Plus jägarvilan. Plus mjölksyran från de föregående nittio sekunderna. Jag trycker ut koldioxiden allt vad jag kan och profylaxandas så att vilken barnmorska som helst hade trott att jag var redo för förlossning. Och kamrat C är snäll och berömmer och till sist är det över och vi löper tillbaka mot omklädningsrummen och någon i täten får för sig att spurta de sista trettio metrarna och jag trycker ut lite obefintlig energi ur låren. Och vi gör våra sedvanliga upphopp och går in i korridoren och stretchar och jag har så mycket endorfiner i bröstet att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag vill skrika, hoppa, dansa. Jag är så glad.

"Hur kändes det där då?" frågar gulliga ankare R i omklädningsrummet efteråt. Han vet ju att jag har varit borta i vad som känns som en evighet. "Jo, rätt bra", svarar jag och ger mig in i nån sorts analys av min löpstyrka och mjölksyretålighet och bla bla bla, och till sist landar jag i att det kändes "över förväntan". Så det ska nog gå framöver också. "Ja, och du är ju så djävla envis", säger ankare R. "Såhär tjockt pannben" och så måttar han ungefär trettio centimeter ut i luften från sin egen panna. Jag ler. Jo. Så är det ju.

Och när jag har kommit hem och duschat och käkat och landat i soffan känns det lite i vänster knä efter asfaltslöpning med Icebugsen (vinterlöparskorna med ståldubbar, men utan särskilt mycket dämpning). Jag vet att jag måste göra mina naprapatövningar ordentligt för att bli av med det där. Men vafan. Jag är ju lycklig. Och just nu smäller det så djävla mycket högre.