Reflexlöpning tillsammans med några militärtränare. Skymmande söndagseftermiddag i januari. Stockholmsskog. Pannlampornas flämtande strålkastare som ryckigt flyttas mellan trädstammarna, den snötäckta marken, och någon gång ibland, de små reflekterande märkena. Kamraternas andhämtning, framför mig, bakom mig, fötter som trampar igenom krasande, vinterstela lövhögar och ullstrumpor som blöts ner.
Aldrig är känslan av "flocken" så stark som nu.
Det är bara vi här nu. Ensamma, och tillsammans, och vi tar hand om varandra. Vi måste ta hand om varandra, för det finns ingen annan.
"Vad gör vi om vi springer vilse?", skämtar någon. "Bygger en bivack och väntar till nästa söndag", blir svaret.
Vi vet att det är på skoj. Men just nu känns det faktiskt lite så. Som att vi är flocken, och det här är vårt hem. Och det räcker ganska långt just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar