Jag har använt begreppet FUBAR mode några gånger efter militärträningspass som har utmattat mig alldeles särskilt. Men nu kan jag känna att alla tidigare gånger bleknar i jämförelse med kvällens pass.
Jag kommer till idrottsplatsen trött, på grund av sömnbrist, som vanligt. Men, trots det, peppad, jag har ju trots allt haft återhämtningsvecka, och jag småspringer på skogsstigarna på väg dit och tänker att det vore soft med mycket löpning ikväll. Det blir det inte.
Det blir ett uppsträckningspass av instruktör B. Eller, teknikpass kanske det heter, men det känns lite som att han vill sträcka upp oss. I uppvärmningen babblar vi som rena kafferepet, men det får ett naturligt slut när han leder oss på en kolonn ut i skogen, där det trots snön är rätt svårt att se, särskilt utan lampor, och vi blir tvungna att koncentrera oss på var vi ska sätta ner fötterna. Sedan följer momentvis instruktion av burpees, upphopp, armhävningar och björngång. Fyra vanliga övningar på militärträningen, men som tydligen kan se ut lite hur som helst när vi gör dem. Och nu får vi verkligen tillfälle att öva på att göra rätt. Vi ska kasta oss ut när vi gör burpees, lita på att vi orkar ta emot när vi når till marken. Men jag litar inte riktigt på mina handleder, så jag låter hela kroppen krascha i marken, mest bara för att öva på att våga falla. Minst sextio burpees räknar jag till, följt av kanske trettio, fyrtio upphopp, och när vi kommer till armhävningarna har jag slutat räkna. Varvat med jägarvila och planka i vilan. Det känns lite som i tecknade serier när olydiga barn i skolan får skriva "Jag ska aldrig komma för sent igen" hundra gånger på griffeltavlan.
Ett par gånger under burpeesarna och upphoppen får jag blodtrycksfall och känner mig lite lätt yr och illamående. Jag trycker ut koldioxiden ur kroppen, får in nytt syre i systemet, och går på't igen. Jag peppar inte så mycket som jag brukar det här passet. Jag går in i mig själv och försöker bara genomföra. Så snavar jag på en gren när vi springer uppför en slänt i halvmörkret och det gör att jag hamnar efter i kolonnen, men jag lyckas nästan ta in luckan som uppstår. Till sist är vi hemma på idrottsplatsen igen och instruktör B låter oss slippa undan med bara tio upphopp.
Efteråt, i omklädningsrummet, förstår jag inte riktigt hur jag ska orka ta mig hem. Jag gör allt jag ska mekaniskt, för att jag vet att det ska göras: byter om, dricker vatten ur vattenflaskan, trycker i mig den medhavda bananen, mosar ner de blöta kläderna i ryggsäcken. Till sist lutar jag mig framåt och pustar med huvudet mellan knäna. Då hörs en uppfordrande röst: "Sitt inte och se så kränkt ut!" Jag tittar förvirrad upp, och framför mig står stentuffa instruktör K, som har tränat rödvästarna ikväll. Han följer upp något mjukare: "Hur är läget?" Och jag fattar att han vill vara snäll mot mig, han vill bara kolla hur jag mår, så jag svarar "Jodå, jag är bara lite trött". "Ja, det kan man ju bli ibland", svarar instruktör K. Och han borde veta. En gång svensk mästare i militär femkamp som han är.
Jag blir på något bättre humör och lyckas klä på mig ytterkläderna och påbörja den lilla promenaden hem. Och när Daniel Adams-Ray falsettsjunger "Inget kan stoppa oss/Vi kommer falla och krascha" i hörlurarna kan jag inte låta bli att le för mig själv när jag traskar genom Lilljansskogen. Nog föll vi, och nog kraschade vi ikväll. Och inte fan kan nåt stoppa oss. Inte säsongens första snö, inte minusgraderna, inte isen i nedförsbackarna. Och minst av allt instruktör B.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar