Hallå, vad händer med gruppen?

Vi har precis avslutat två intervallrundor med 30 sekunder benböj och 30 sekunder utfallshopp, avbrutna av backlöpning i grupp upp till "tussen" och tillbaka. "Tussen" är en liten ansamling högt gräs och andra växter precis på krönet av backen ovanför den lilla gläntan bakom fotbollsplanen på det Andra Stället.

Då säger instruktör C till oss att "det är när man är som tröttast, man måste vara som starkast".

Då tänker jag på Afghanistan. På att springa med 50 kg utrustning uppför 35 graders lutning i nio timmar under påskjutning. På att han har gjort det, på att han överlevde och kom tillbaka. Kom tillbaka för att stå här en vacker afton i maj i Stockholms innerstad och kommendera benböj och löpning upp till "tussen". Han gör det utan minsta ironi. Han har medkänsla med att vi tycker att det är jobbigt, han säger det till oss. Trots att han har gjort grejer som är så s-j-u-k-t mycket jobbigare.

Det där är en viktig komponent i att bygga förtroende för en ledare. Att de som blir ledda vet att ledaren har varit i min situation, någon gång, på något sätt. Och kommit vidare därifrån. Det konstaterade jag och kamrat L härom veckan.

Den här erfarenheten är det som instruktör C benämner som "militär bakgrund" i hans presentation vid uppställningen i början av passet. Så ödmjuk är han. "Militär bakgrund", jo, tjena. Det är ju inte precis bandvagnsförare i Enköping eller cykelskytt i Växjö vi pratar om.

I Simon Sineks TED-talk om trygghet visar han på det militära ledarskapet som förebild eftersom det utgår från totalt ömsesidigt beroende. Om man frågar en soldat varför hen är villig att offra sig för sin ledare eller för gruppen, blir svaret ofta: "För att hon/han/de hade gjort samma sak för mig"




Så, och endast så, bygger man en riktigt framgångsrik grupp som kan prestera på topp, menar Simon Sinek.

I instruktör C:s version heter det gruppsamarbete. Att hela gruppen tar ansvar för varje individs beteende under passet. När en man i 50-årsåldern rör sig bort från oss andra och går bakom en buske för att kissa, säger inte C till mannen "Vart ska du någonstans?", vilket man hade förväntat sig, för så går det till överallt annars i samhället. Nej, instruktör C säger "Hallå, vad händer med gruppen?" En fråga riktad till alla, för att uppmärksamma oss på att var och en av oss har ett ansvar för att hålla koll på gruppen - och hålla ihop den. För det är när man är som tröttast, man måste vara som starkast.

Just idag var det en påminnelse jag verkligen behövde.