Solidariteten

Helt. Djävla. Slut. Eller som man säger, FUBAR.*

Idag fick jag återuppleva känslan från när jag började på militärträningen för drygt tre år sen. Ett sånt där pass som fullständigt har sugit musten ur låren efter fyrtio minuter, och då vet jag att det är trettiofem kvar. Ett sånt där pass där jag ligger precis på min gräns och kippar efter andan, hela tiden, i sjuttiofem minuter i sträck.

Just den här gången hade jag lämpligt nog laddat upp med träningshelg i Sälen och hade 16 kilometer skidåkning i benen. Så här i början av säsongen är det rätt mycket. På eftermiddagen idag höll jag föredrag om mitt fredsobservatörsuppdrag på Västbanken för en pluton i Flygvapnet, och som tack fick jag flyga JAS i flygsimulator. Riktigt kul! Men jag blev försenad iväg från jobbet till föreläsningen och lyckades inte käka nån riktig lunch utan tryckte i mig en banan och en påse frukt- och nötblandning på väg till föreläsningslokalen. Drack för lite vatten. Inte en helt optimal uppladdning för en upplaga av ett Så djävla hårt fyspass att man tror man ska dö, med andra ord.

Men jag kom hem och var inställd på att ta mig iväg till passet med instruktör K. Galna instruktör K, som kan konsten att köra riktigt hårt med oss, och som hade kommenderat pannlampa, ryggsäck med valfri vikt, och inställning 100 procent, eller nåt sånt. Jag kände att just det här kan jag bara inte missa.

Sen kände jag efter. (För övrigt ungefär det sämsta man kan göra när det handlar om att ta sig iväg till militärträningen.) Jag tänkte på alternativet, att lägga mig i badet, kolla på helgens missade avsnitt av "Downton Abbey" på SVT Play, käka middag och gå och lägga mig tidigt. Det kändes väldigt lockande. Så lockande att det tog ett tag innan jag bestämde mig. Men jag såg på träningskläderna som jag hade förberett genom att rada upp på sängen, just för att mota olle i grind om jag skulle få tvivlartankar. Och tänkte, nej, nu djävlar. Satte på min pannbenslista på Spotify på hög volym. Lagom till att jag hörde Oskar Linnros sjunga "om du aldrig provat, hur kan du då vara säker?", var det avgjort. Jag fick i mig lite proteinshake, vatten, en matsked jordnötssmör och en chokladboll. Ibland uppskattar jag att jag gjorde GMU och lärde mig manipulera kroppens funktioner. Det skulle komma att bli uppenbart att utan det där energitillskottet hade jag aldrig tagit mig runt.

Till sist gav jag mig av, försenad. Var tvungen att halvspringa delar av vägen för att hinna i tid. Och det var då stumheten i låren uppenbarade sig för mig. Den stelnade mjölksyran. Jag känner ju inte riktigt av träningsvärken så mycket längre, men när jag börjar röra på mig, då kommer den. Först då gick det upp för mig exakt hur jobbigt det här skulle bli. Men då var det ju för sent att vända om. Jag var fem minuter från idrottsplatsen och hade alla grejerna med mig och på mig. Bara ett håll att gå alltså - framåt.

Det var ett fullständigt urspårat pass. Helt från vettet. Precis som instruktör M, har instruktör K en förmåga att trycka det där sista ur ens arma lekamen som man inte har en aning om gömmer sig där inne. Om och om och om igen.

Jag kommer dit, med andan i halsen. Byter skor från stövlar till löparskor med dobbar, springer ut på idrottsplatsen och ställer upp. Kommer på att jag har glömt att ta med ryggsäck och pannlampa (det speciella med just kvällens pass). Rusar tillbaka in. Där står militärträningskontorets A och väntar med hänglås i hand. "Vänta", ropar jag, "jag har glömt ryggsäcken!" Slirar in i omklädningsrummet, rafsar till mig ryggsäcken, och så ut igen och ställa upp vid de röda. "Byt väst", säger instruktör K då sammanbitet. "Alla ska ha röda västar. Gör det." Jag inser att det inte är nåt att tjafsa om. Jag rusar tillbaka in, får tag i instruktör A, frågar om jag kan få en röd väst, får det, rusar ut igen med västen i hand. "Ta på dig den här på plats", säger instruktör K lugnt. Jag slänger den gröna västen i ryggsäcken och drar på mig den röda. Jag är tydligen en rödväst igen. Det var ju inte riktigt meningen. Åtta månader sen sist. Men nu blev det så. K vill ha samma färg på alla som tränar i hans grupp. Här görs ingen skillnad på folk och folk.

Sedan följer, utan tillstymmelse till vila, uppvärmningslöpning över såna där matsäcksbord med inbyggda bänkar som brukar finnas på rastplatser när man är ute och kör bil. Därefter klättring över den gigantiska snöhögen vid isbanan, och så kvällens första korta löpning i djupsnö. Uppvärmningsövning med 10+15+20+25 burpees, med korta löpsträckor emellan. Här är jag i nivå med kamrat H som bär på 10 kilo mer än jag. Jag tror att jag aldrig kommer klara av det, men klarar av det. Jag känner ingen som helst spänst i mina stackars ben, urlakade av helgens längdskidåkning. Vi får vatten att dricka, ur dunkar, från kamrat H:s ryggsäck. Jag spiller ut hälften ner i sport-BH:n. Det gör mig inget. Jag fryser inte. Det känns overkligt. Sedan mer löpning i djupsnö. "Se till att era ben får jobba nu!", hojtar instruktör K i mörkret. Ålning längs med ett staket. Sedan ett hinder där man ska ta sig över fyra stycken stockar i brösthöjd på rad. Uppför en slänt och tillbaka igen, fortfarande i djupsnö. Denna förbannade djupsnö, alltså. Jag skulle vilja se en uträkning på hur många procent mer energi man förbrukar på att springa i djupsnö, jämfört med på barmark. Många är det garanterat.

Därefter, fälttävlingsbanan för hästar i skogsdungen ovanför idrottsplatsen. Varv på varv. Fortfarande i djupsnö. Här börjar händerna i ryggen sättas in på mig. Snälla rödvästar och ankarna M och A peppar mig och ser till att jag hänger med. Men det allra finaste är faktiskt när en av rödvästarna - jag vet inte vem, bara att det är en man - springer bredvid mig genom ett av hinderbanehindren och säger "bra jobbat". Ingen hand i ryggen, inget galet peppsnack. Bara detta att han springer bredvid mig tills jag orkar springa lite fortare på egen hand genom djupsnön. Det finns något oerhört vackert i den gesten. Den rena, självklara solidariteten. "Jag litar på att du kan själv, men jag finns här bredvid dig. Jag tar det i din takt." Jag har aldrig varit med om att uppleva den känslan så fysiskt förut. Stort.

Jag är sist, tillsammans med en annan tjej, det råkar vara en kadett från militärhögskolan, hon har halkiga skor med dåligt fäste. Men jag visste ju att jag skulle hamna bland de sista. Det är djävligt, men jag ger inte upp. Jag har, trots allt, fortfarande rätt kul. Därefter - jägarmarsch i kolonn. Den som är sist i kolonnen ska spurta förbi hela gänget och hamna längst fram. Och nu ska vi komma ihåg att det är rödvästar jag tränar med. Gänget rusar på nåt så överdjävligt. I sista löpsträckan kommer jag bara inte ända fram. Det är ta mig tusan omöjligt. Men kamrat C säger att det nog är OK, och jag hoppar in mitt i ledet istället. Jag måste stanna för att knyta skon, och gänget rusar vidare, över övergångsstället, in i skogen. Det uppstår en liten paus, tillräckligt lång för att jag ska hinna tänka. Jag tänker att jag skulle kunna ge upp nu, och springa tillbaka till idrottsplatsen och sitta och vänta i den uppvärmda korridoren. Men jag ger mig inte. Ankare M och A är med mig. Vi hittar ifatt gruppen och nu säger instruktör K att det är tjugo minuter kvar på passet. Det är ju inte mycket, tänker jag, men det ska visa sig att vi hinner med många övningar till. Och nu är det under ljuddisciplin. "Och för er som inte vet vad det betyder", säger K, "så betyder det att ni håller käften".

Resten av passet med pannlampor påslagna, i mörka skogen, under tystnad, alltså. Ordergivningen sker med viskningar och nu blir det viktigt att repetitionerna fungerar - att vi skickar vidare ordern bakåt i kolonnen. Sedan följer ännu mer skogslöpning i obanad djupsnöterräng, jag tappar orienteringen och vet inte var vi är längre, men det är inte viktigt nu. Vi ålar under kamraterna i tunnel och gör ännu fler oräkneliga burpees. Vi kommer ut på cykelvägen och jag vet var vi är igen. Men in i skogen igen, upp och ner för sega motlut, ankare M kommer till min räddning och trycker upp mig för backen med en stabil hand i min rygg. Ner genom skogen och över övergångsstället och nu är vi på väg tillbaka och det är bara framåt, framåt, framåt. Ankare A skriker åt mig att "täppa till luckan" i kolonnen och jag lyckas trycka ut lite mer mirakulös energi ur låren. Jag tänker på tekniken från löparkursen jag gick i somras, och råden från naprapat G. Upp med knäna, raka armar, ta i med armarna när jag springer. Fram med höften. Det går något lättare. Nu löper ankare M med mig hela sista biten in på idrottsplatsen. Hon är lugn och peppar mig hela vägen och jag är så tacksam att jag nästan blir tårögd, till stor del på grund av stundens utmattning. Det enda jag kan flämta fram är "tack" mellan andetagen.

Sedan, när jag har kommit hem, och stretchat, duschat och ätit, landar endorfinerna. Inte som sprudlande, sprattlande kolsyrebubblor den här gången, utan mer som en sövande, dövande känsla. Tyngd på ögonlocken. Frid. Och jag tänker igen på den där solidariteten och det är så vackert. Nu kan jag sova gott.

...

*http://sv.wikipedia.org/wiki/Fubar