Det har varit lite motigt att komma tillbaka till militärträningen, som det ju alltid är efter en tids frånvaro. Jag har känt mig som i uppförsbacke, även i nedförsbackarna, så att säga. En månad har jag hållit på och tagit mig tillbaka nu. Tills ikväll.
I morse var det segt att gå upp och jag var inte alls övertygad om att jag skulle lyckas ta mig iväg och träna på kvällen. Jag hade förra måndagens uppsträckningspass i tankarna, det som tryckte all tänkbar energi och lite till ur min stackars lekamen. Men det lossnade framåt förmiddagen, och lagom till mellanmålstid vid tre var jag övertygad. När jag dessutom träffar kamraterna J och J i korridoren, som jag har glömt bort att jag har lockat att komma och prova på, är det avgjort. Det här blir kul.
När vi står uppställda utanför idrottsplatsen och småhoppar för att hålla värmen blir min grupp tilldelad instruktör C. Det lovar gott. Därpå följer ett riktigt kvalitetspass: jobbigt, men varierat, utmanande, lite läskigt och skoj. Vi får
- öva på anaerob träning (att springa och hålla andan) = lite läskigt
- kullerbytta över kamratens rygg när hen står på alla fyra, som en volt = utmanande och skoj
- göra allsköns styrkeövningar, några med mer "Full Metal Jacket"-känsla än andra = varierat.
Precis som det ska vara. "Känns det jobbigt, tungt och tröttsamt?" ropar instruktör C till gruppen. "I så fall känns det helt rätt! Det är så det ska kännas att träna!" och jag försöker ta in det, även om jag ibland ställer frågan till mig själv om det verkligen ska kännas riktigt så här jobbigt. (Svar: ja.) Trots det lämnar jag passet med mer energi än när jag kom dit. High five på den känslan.
"Vad ska det bli av dig?" frågar Laleh i den i övrigt tämligen obegripliga texten till "Bjurö klubb". Jo du, det ska jag säga dig. En krigare, det är vad det ska bli av mig. Efter ikväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar